Så säger man i Georgien, inte i Sverige. Tänk om vi också kunde se det otroligt manliga i att sjunga ut sin stämma. Stolt visa upp sin röst, sin person och sin sårbarhet.
Häromdagen var jag med och annordnade en workshop för de mörkare rösterna med georgisk manskör som tema. (Jo, jag skrev faktiskt i marknadsföringen att det var en workshop riktat mot män trots att det nog med stor sannolikhet inte är politiskt korrekt.) Det hade kunnat vara även för ljusa röster men vi valde denna gång att bara rikta oss mot denna grupp. Vi saknar helt enkelt killarna i körlivet. Damkörerna blir fler och fler och de blandade körerna allt färre. Framtiden ser också något dyster ut då våra unga killar (de som ska bli tenorer och basar) inte riktigt känner sig helt tillfreds redan i barnkören. De startar men efter ett tag droppar de av. Att vara ensam kvar bland flickorna kräver en väldigt bestämd förälder eller en omåttligt intresserad gosse som inte bryr sig om vilket kön hans medkorister har. Varför är det så? Vad är det som gör att körsång blir tråkigt för dem?
Jag har försökt forska lite och bland annat fått till svar att det finns en konkurrens mellan killar och tjejer. Att man tävlar mot varandra och killarna, som då ofta är något omognare i denna låga ålder (sex år) jämfört med tjejer, känner sig underlägna och slutar därmed. Inte kul, jag förstår! Sen krävs det tydligen en något annorlunda pedagogik med pojkar. Extra fokus på stor förutsägbarhet, rättvisa och en tydlighet kring vad som ska hända i rummet med mera. Kanske spelar det även roll om jag som ledare är kvinna eller man? Behövs det förebilder?
I många andra kulturer är konstnärligt skapande något naturligt. Man ser det som en självklarhet att utöva någon form av konstutövande. Det är mer konstigt att man INTE gör något inom detta område än motsatsen. Sverige har varit ett sjungande folk. Vi sjöng överallt. Hemma, i skolan, i kyrkan, på festen, i bilen.. Nu har det liksom tystnat. Nu sjunger man lite för sig själv, när ingen annan hör. Jag tycker det har utvecklats en slags kulturell fattigdom med sångens bortfall. Det räcker inte med att bara konsumera det andra sjunger. Vi behöver göra det själv. Stämbanden är ju vår själs muskler. Genom dem får jag uttrycka vem jag är, vad jag känner och vad jag vill. Kören är det gemensamma andetaget, det sociala samspelet och en musik som skapas i stunden av allas unika röst. Oslagbart! Det var helt underbart att höra dessa män samlas och sjunga i går. Den kraften, vibrationen och frekvensen som finns där i botten av mansrösten var ljuvlig för oss som lyssnade. Man ville bara ha mer och mer.
Vi behöver ett skifte nu! Vi behöver återta det som en gång förenat oss, sången! Igår kom det äver 30 nyfikna män som gav hjärnet likt rövarna i Ronja Rövardotter. Killar! Vi behöver er! KOM!
